Jag har inga ursäkter kvar...

Jag har under flera månader (för många) försökt att sabotera mitt liv.

Jag har tappat fästet helt, och jag vet inte längre vem jag är.

Jag känner mig isolerad och bortglömd och jag har inte ens motivation nog för att kunna hitta mig själv igen.

Jag har varit hemma länge med barnen och undvik jobbet, jag trivs där till stor del men jag tycker att det är alldeles för rörigt.

Arbetstider som varierar från natt till dag, lönen är lika bra som socialbidrag och körkort har jag inget heller så möjligheten för mig att kunna jobba krävs alltid att andra skall ställa upp.

Det här tar på mitt psyke.

Ett körkort idag är inte gratis men hade jag inte varit så otroligt o ekonomisk och egoistisk i mitt tankesätt så hade jag haft ett körkort idag.

Eller- Jag hade i alla fall haft råd till ett.

Jag är ensam för det mesta med barnen. 

Min sambo arbetar från tidig morgon till kväll, han hinner se barnen och säga godnatt till dem.

Detta är givetvis inte bara mig det drabbar psykiskt, jag kan tänka mig att han känner precis detsamma, och även barnen.

Vi träffas så sällan så för mig känns det som jag har en inneboende-

Inte en sambo....

Vi har aldrig någon tid för varandra och när vi väl har det så orkar vi inte göra något. Vi orkar ligga på soffan, glo på samma program varje helg, äta likadan frukost och ställa samma frågor till varandra:  

-"Vad skall vi göra idag?

- Ja, det var en bra fråga. Jag vet inte- vad vill du göra?

Ja du... Jag vet inte."

Nu menar inte jag på något sätt att detta är tragiskt utan mer att vårt intresse för varandra existerar inte längre.

Det är mycket möjligt att det existerar men det håller sig undangömt.

När jag för det mesta är ensam under dagarna så försöker jag starta upp projekt för dagen.

Promenad i skogen, handla mat, pyssla, dammsuga, ringa hit mamma, o.s.v..

Det fungerar sådär bra.

3/7 dagar går mina små projekt precis som jag planerat, och de övriga 4 dagar som blir kvar gör jag allt förutom det jag skall.

Bla dricker alldeles för mycket alkohol.

Jag vill inte påstå att jag är en alkoholist men däremot så är det ett sätt för mig att inte känna mig lika ensam och förvirrad.

JAG VET att det jag precis skrev är ett steg närmre till att bli alkoholist, varav därför jag behöver skriva ut det offentligt.

Jag vill inte hamna där som så många andra är.

Ibland när jag dricker så går det över styr.

Jag konsumerar för stora mängder, tappar minnet och dagen efter har jag ångest.

Det är ett fruktansvärt dåligt mönster.

MEN, en dag eller två efter det så kan jag göra precis samma sak.

Jag skäms så över mig själv.

Jag skäms så fruktansvärt. 

Jag vaknar ofta på nätterna i tårar. Mitt på dagen kan jag känna skam och jag vet att det är pga mitt val för flaskan. Jag ser mig i spegeln och ser bara hur hela jag, inte är jag. Ansiktet känns trasigt, kroppen likaså och vikten har ökat med 9kg sedan i höstas.

Jag behöver hjälp och jag måste lära mig att inse att det är bara jag som kan ta första steget till att bli hel igen.

Jag är inte lycklig. Jag känner sällan sann glädje.

Jag ser att jag har utvecklat mig själv till en svag människa.

Och jag vet inte hur jag skall bära mig åt för att hitta tillbaka till mig själv igen,

Men detta är mitt första steg.

Min kycklingsoppa!

Jag älskar att laga mat. Även om jag inte har tillräckligt med fantasi för att kunna kvalificera mig in i "Masterchef" med Gordon Ramsay, så har jag fantasi nog för att kunna tillfredställa min familjs "mat magar."

Den här kycklingsoppa som jag lagar emellanåt är, både nyttig och god!

Olja, hönsbuljong, Kycklingfile (eller delar ifrån kyckling), Röd curry, Sambal Olek, Bambuskott, minimajs, Broccoli, Morötter, vattenkastanjer och Capellini.

Det kan inte bli en godare soppa än så.

Vem är denna man?

Dagen har blivit bra mycket bättre efter att jag valde att röja undan snön på uppfarten och ingången till huset.

Därefter blev det en promenad till den lilla butiken som ligger ca 1km bort, mjölk och diverse behövde inhandlas.

Vädret plågade mig inte, utan jag lät ögat bli lurat utav snön när jag såg den på morgonen. Och ögat lyckades lura psyket att den här dagen var en hopplös dag.

Men nu har jag rett ut mitt problem och förklarat för mitt psyke att det är onödigt att bli så dramatisk över snö.

Så, nu är motivationen tillbaka!

Idag kommer min väninna hit och han skall ta med sig en vän. En manlig vän.

En individ jag aldrig träffat förr. Hur skall detta gå?

Jag blir alltid så nervös när jag träffar nya människor (vilket jag skrivit om tidigare).

En stor fördel är att vi kommer att ses på min hemmaplan. Då känner jag mig alltid tryggare.

Men denna man som skall följa med verkar vara väldigt speciell.

Min väninna har talat så mycket gott om honom, och likaså berättat att han är minst lika knäpp som oss två.

Hon säger att han är en sådan människa som är svår att inte tycka om, och visst tycker vi om sådana människor?

Så, det skall bli väldigt trevligt att träffa honom (och givetvis henne).

Jag har inte träffat många utav hennes vänner så denna man måste vara något utöver det lilla extra.

Dags att avsluta och förberedda mig mentalt för att träffa denna okända människa.

När motivationen saknas...

Idag är en sådan dag som inte borde existera.

Jag känner mig trött och omotiverad, omotiverad till allt som behövs göras (inklusive det som är roligt).

Snön som kom i natt tog min motivation när den la sig på marken, och fortfarande ligger kvar.

Jag kan inte förneka att det är vackert med snö när den är helt orörd, när den ligger över träden och marken och glänser så fint.

Men just nu skiter jag i hur vacker den än är, den är allt förutom välkommen.

Kan jag finna någon anledning till att vara optimist idag tro?

Ja, det kan jag. Vem blir inte lycklig när man ser sina barn njuta utav vädret?

Borderline?

Vad är Borderline? en sjukdom eller inte? 

Det främsta problemet för personer som lider av borderline är deras emotionella instabilitet och svårigheten att reglera sina känslor. De känslomässiga problemen resulterar vanligtvis i svårigheter att bete sig på ett fungerande sätt, vilket i sin tur leder till relationsproblem och svårigheter att behålla en stabil självkänsla.

Patienter med Borderline-personlighetsstörning har stor samsjuklighet - de är för det mesta allvarligt deprimerade och lider ofta av andra psykiska problem som posttraumatisk stresstörning, social fobi, ätstörningar, tvångssyndrom och panikångest. Deras liv präglas av desperation. De blir lätt missförstådda och uppfattas som besvärliga och manipulativa av sin omgivning.

Statistik visar att 10-20% av alla borderlinepatienter dör som ett resultat av självmord. Risken ökar ytterligare när andra diagnoser uppträder hos samma patient, som till exempel borderline-störning och ADHD.

 Den som lider av borderline-störning behöver ett starkt kontaktnät runt sig för att ge stöd. Detta är dock inte det lättaste, eftersom personen ofta har stora svårigheter i nära relationer, vilket sätter stor press på de närstående som ofta blir drabbade av/indragna i personens sinnesstämning, utåtagerande och destruktiva beteende.

Wikipedia har yttrat sig. 

Jag som har denna diagnos sätter mig inte emot det som Wikipedia står för, men jag håller inte heller med på alla punkter.

Dock så är jag tillräckligt klar i knoppen för att förstå att beskrivningen är inte INDIVIDUELL, utan det är beskrivning över hela diagnosen.

Jag har svårigheter att hantera mina känslor, oftast hanteras det i samband med ilska. Mitt förhållande är friskt men min sambo får däremot stå ut med en väldigt massa pga mina problem att hantera känslor. Först idag har jag förstått hur mycket han har stått ut med/ och kommer att få stå ut med.

Social fobi får jag i grupper där jag ej känner någon, jag får tom fullständig panik och vill antingen: A. Supa mig redlöst full så känslorna försvinner  B. bli erbjuden några piller som gör att min ångest försvinner  C. försvinna därifrån och komma till en trygg plats, OMGÅENDE.

Jag har aldrig tidigare ansett att jag har problem som inte andra har, och egentligen så anser jag inte det nu heller. Du behöver inte ha borderline för att få panik i ett sällskap där du inte känner dig bekväm?

Men det jag funderar över är om andra känner precis som jag gör och agerar därefter? Eller om känslan bara är densamma men de lyckas stöta bort den sociala fobin?

Jag kan inte stöta bort känslan, jag måste använda mig utav antingen A,B eller C.

Klockan är mycket nu så jag får uppdatera senare, efter lite sömn....

Natti natt

----Ma

allt och ingenting

Alla har vi funderingar kring allt och inget!


Jag är långt ifrån den enda som funderar!
1. Vad jag skall arbeta med?
2. vilken färg jag skall ha på håret, vad säger egentligen modet 2012?
3. Eller kanske är det dags för nya möbler?
4. Jag kanske borde köpa nya kläder till barnen, deras ärvda kläder är ju inte alls moderna!


5. Behöver jag nya skor, tro?
6. Vill min sambo att jag lagar mat oftare?


7. Är mina naglar verkligen så risiga jämfört med grannens så att jag behöver fixa till dom?


8. Måste jag följa Big Brother och Djungelns Drottning för att hänga med i "verklighetens prinsessor"?


9. Jag har både ADHD & Borderline, är jag då annorlunda från de som ej har det?


SVARET på alla mina funderingar har jag redan framför mig...


1. Jag har hela livet framför mig till att fundera ut vad jag vill arbeta med.


2. Blond som jag är fungerar bra, behöver inte byta.


3. Seriöst, våra plånböcker avgör när vi skall byta möbler.
 Jag har bägge fötterna på jorden ( STOR LÖGN, jag har bägge fötterna på jorden IBLAND) och klarar mig med som vi har, vare sig de är i gott skick eller ej!


4. Nej, jag köper inte nya kläder till mina barn bara för att modet säger någonting annat, den ena är 1½ och den andra är snart 6 fyllda. De har kläder på sina kroppar som värmer dem, enligt mig så är det de viktigaste!


5. Jag behöver inga nya skor.... MEN jag VILL ha nya.


6. Han arbetar utifrån ett schema som inte existerar så om det finns hemma gjord mat när han kommer, så finns det. Finns det inte- Too Bad. 


7. Jag kan unna grannen att hennes naglar är finare än mig, det mår både hon & jag bra på.


8. Nej, varken jag, grannen på 96 år eller någon annan behöver följa dessa program för att "hänga" med i verkligheten. Verkligheten är det som varje individ upplever var dag.. Vi behöver inte vara med i TV för att vara prinsessor- våra mödrar & fäder har redan gett oss den gåvan.


9.  Ja...... Jag kommer alltid att vara annorlunda. Och Likaså UNIK och FANTASTISKT- just för att jag är den jag är.




Och tyvärr så kommer jag inte alltid kunna känna denna optimism som jag gör nu, angående mig själv och hur värdefull jag är.
Jag vet att mina diagnoser styr min självkänsla och mitt självförtroende.
Men idag var rätt dag att yttra sig, får se vad morgondagen säger..




Ha en fin 7 mars alla mysiga människor (och även ni mindre mysiga människor).




-----Ma